Italian Mannerist Painter, ca.1518-1594 His father was a silk dyer (tintore); hence the nickname Tintoretto ("Little Dyer"). His early influences include Michelangelo and Titian. In Christ and the Adulteress (c. 1545) figures are set in vast spaces in fanciful perspectives, in distinctly Mannerist style. In 1548 he became the centre of attention of artists and literary men in Venice with his St. Mark Freeing the Slave, so rich in structural elements of post-Michelangelo Roman art that it is surprising to learn that he had never visited Rome. By 1555 he was a famous and sought-after painter, with a style marked by quickness of execution, great vivacity of colour, a predilection for variegated perspective, and a dynamic conception of space. In his most important undertaking, the decoration of Venice's Scuola Grande di San Rocco (1564 C 88), he exhibited his passionate style and profound religious faith. His technique and vision were wholly personal and constantly evolving.  Related Paintings of Tintoretto :. | The Last Supper | Moses Saved from the Waters of the Nile | San Roch | the last judgement | Last Supper |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Horatio Walker
(May 12, 1858 - September 27, 1938) was a respected and commercially successful Canadian painter. He worked in oils and watercolors, often depicting scenes of rural life in Canada. He was highly influenced by the French Barbizon school of painting. Horatio Walker was born in 1858 to parents Thomas and Jeanne Maurice Walker. Thomas Walker emigrated in 1856 from Yorkshire, England, to Listowel, Ontario, with his wife of French and English heritage. Having some wealth, Thomas purchased land for lumber in Midwestern Ontario and Horatio was raised in relative comfort. His interest in art may originate from his father who crafted small figures as a hobby, and both his father and the local school teacher encouraged drawing as a pastime. In 1870, on Walkeres 12th birthday, his father brought him to Quebec City, Quebec, for the first time. His father made occasional business trips to the city as part of his timber business. During this sojourn, they visited the Île d'Orleans, in search of pine timber. Walker made subsequent visits to Quebec City during the following years. His formal schooling ended at the Listowel Public School in 1872; he never went on to pursue formal academic training in art. At the age of 15, Walker moved to Toronto, Ontario to apprentice with the photographic firm Notman and Fraser. It was a fortunate opportunity, as several successful artists worked also there; Walker learned watercolour from Robert Gagnon, miniature portrait painting from John Fraser, and painting from Lucius OeBrien and Henri Perre.
James Joseph Jacques Tissot
James Jacques Joseph Tissot (15 October 1836 - 8 August 1902) was a French painter, who spent much of his career in Britain. Tissot was born in Nantes, France. In about 1856, he began study at the École des Beaux-Arts in Paris under Hippolyte Flandrin and Lamothe, and became friendly with Edgar Degas and James Abbott McNeill Whistler. Tissot exhibited in the Paris Salon for the first time in 1859, two portraits of women and three scenes in medieval dress from Faust. The latter show the influence of the Belgian painter Henri Leys (Jan August Hendrik Leys), whom he had met in Antwerp in 1859. In the mid-1860s, however, Tissot began to concentrate on depicting women, often although not always shown in modern dress. Like contemporaries such as Alfred Stevens and Claude Monet, Tissot also explored japonisme, including Japanese objects and costumes in his pictures. A portrait of Tissot by Degas from these years (Metropolitan Museum of Art, New York) shows him with a Japanese screen hanging on the wall.